Sammanställning av Peter Hansson
Källor:
Kapten Johan von Feilitzens journal
Brigadläklare Kewenters journal
Utdrag ur Fru Margarethas loggbok
Finska kriget
1800-talets världskrig, Napoleonkrigen, satte sin starka prägel på maktförhållandena i dåtidens Europa:
Napoleon och Alexander I av Ryssland hade slutit fred i Tilsit i juli 1807. Sveriges Konung, Gustav IV Adolf, hatade Napoleon och valde att inte alliera sig med den mäktiga fransk- ryska alliansen , utan allierade sig istället med England.
Fredsuppgörelsen förpliktigade Alexander I att gå till angrepp mot Sverige om landet inte bröt sina förbindelser med England.
Napoleonkrigen hade gett de ryska trupperna en betydande krigserfarenhet, något som svenska soldater saknade efter nära 20 fredliga år. Moralen var låg hos många av de svenska officerarna och den svenska kungen hade en orealistisk syn på Sveriges förmåga att försvara sig mot den fransk- ryska stormaktsalliansen.
På natten den 21 februari 1808 anfaller Ryssland utan krigsförklaring och går in i Finland på två fronter. Svenskarna planerar att fördröja ryssarna och retirera tills förstärkningar från Sverige kan anlända senare på våren. Den svenske överbefälhavaren , fältmarsalk Vilhelm Mauritz Klingpor, kan inte få fram ytterligare trupper eftersom man för det första vintertid måste marschera över Torneå, runt hela Bottniska viken, och för det andra befarar man ett angrepp från Danmark förstärkt med stora franska trupper( ledda av general Jean Baptiste Bernadotte) .
Våren kommer och vattnen mellan Stockholm och Finland är öppna, men mycket små svenska förstärkningar anländer. Kung Gustav IV Adolf prioriterar försvaret mot Danmark och Norge och vill avvara så lite trupp som möjligt.
Den tredje maj förlorar Sverige, nästan utan strid, fästningen Sveaborg, tillsammans med 94 fartyg och mycket förnödenheter, till Ryssarna .
Mot hösten hade Klingspor trots allt lyckats dra samman cirka 10 000 man i fyra brigader. Krigets verkliga avgörande kommer i slaget vid Oravais den 14 september 1808 där den svenska huvudstyrkan på ca 5 000 man, ledd av Carl Johan Adlercreutz, med stora förluster besegras av ryssarna. Dagen före har Georg Carl von Döbeln segrat i det legendariska slaget vid Jutas…
Lång marsch till Gefle
På grund av högsta militäledningens obeslutsamhet fick de Kungliga Livgrenadjärregementena marschera fram och tillbaka genom Sverige. Först skulle de delta i anfallet mot Norge. Sedan beordrades de till Skåne för att landstiga i Själland. Då kom ytterligare en kontraorder , och man fick marschera upp till Gävle för att transporteras över Bottniska viken för att förstärka den sviktande Finska armen.
I slutet av september 1808 samlades 2.200 man i Gävle för att embarkera på 24 köpmannafartyg. Så här skriver Jonas Brogrén i sina minnen: "Uti denna angenäma stad erhöll Regementet några veckors vila , medan transportfartyg iordningställdes och provianterades för truppernas övertransporterande till Finland".
Mellan den 5 och 17 september påmönstrades fartyg, besättning och soldater från Livgrenadjärregementets rusthållsdivision på 15 av de 24 fartygen. I Gävle var det en mycket livlig verksamhet när skepp efter skepp anlände förutom de skepp som redan låg där. Sjömanshuset hade mycket bråda dagar, och många soldater var förlagda i staden.
Fru Margaretha
Ett av fartygen i den sammankallade flottan av köpmansfartyg var Fru Margaretha om 50 ½ svåra läster, byggt på Åland och förbyggt 1804, vilket innebär att det genomgick en större reparation.
1 svår läst motsvarar en lastkapacitet på 2.448 kg, vilket ger Fru Margareta en lastförmåga på ca 124 ton. Som jämförelse uppges ett annat fartyg med 49 ½ svåra läster ha följande mått:
längd 25,2 m
bredd 7,4 m
djupgående 1,9 m
Fru Margaretha var alltså inget stort fartyg.
1808 ägdes hon av grosshandlaren och rådmannen E.W. Hellström i Gävle.
Under 1800-talet fanns det redare som skickade ut skepp i uselt tillstånd med full last av människor och gods och högt försäkrade. Sådana skepp försvann allt som oftast med man och allt. Sedan kunde redaren utkvittera försäkringen , trots att han varit fullt medveten om att fartyget som skickats ut var helt sjöovärdigt.
Ett sådant skepp var Brigantinen Fru Margaretha.
Brigadläkaren Hans Christoffer Kewenter beskriver Fru Margarethas tillstånd vid avfärden:
"… nytjärad, putsad och snyggad, men i verkligheten ett ruttet vrak, som flere år legat i Gefle hamn och kallats "Döden", och tillika så trögseglande, att hon då vid vändningens början var 1 á 2 mil framom de övrige fartygen, så var hon vid kursens slut 1 á 2 mil efter".
Kungens oförnuftiga order
Kungen fanns vid Grelsby kungsgård på Åland. Härifrån utgick order om att fartygen skulle kryssa i Ålands norra farvatten för att där invänta ytterligare order om var och när trupperna skulle landstiga i Finland. Johan Brogrén ,som var ombord på Sanct Eric, ett annat fartyg som ingick i den eskader av 11 fartyg där också Fru Margaretha deltog,
skriver i sina minnen: " Denna befallning var lika oförnuftig som planlös som alla övriga från Grelsby expedierade, så mycket mera som alla Skepparna enstämmigt försäkrade att inge kryssare denna årstid, då höststormarna vanligen rasade, kunde hålla sig på anbefallda kurs."
_ _ _
Johan Martin, född i Söderhamn 1782 seglade sedan 1799 som jungman, och senare som kofferdiststyrman, på världshaven med olika skeppare till 1808.
Den 23 augusti 1808 vigdes han i Gävle med jungfru Greta Stina Åström, och den 12 september mönstrade han som skeppare på Fru Margaretha tillsammans med sin sex man starka besättning:
Styrman Lars Hillström, född i Gävle 1777
Matrosen Lars Skog, född i Härnösand 1787
Matrosen Petter Lock, född i Söderhamn 1784
Jungman Eric Wallin, född i Söderhamn 1791
Jungman Anders Olsson Sendelin, född i Gävle 1794
Kockmatrosen Carl H. Linderos , 18 år, från Wasa i Finland
Resan dag för dag
22/9 1808
På Fru Margaretha lastades en stor apoteksvagn och en mindre kärra ombord och ställdes på däck . Dessutom embarkerade 230 soldater. Barkassen, som normalt stod på däck, fick sättas i sjön och tas på släp. Fartyget blev därmed mycket svårnavigerat, och besättningen försökte övertala kapten Johan Martin att inte lämna hamnen, då man hade full visshet om hur ruttet Fru Margarethas skrov egentligen var.
En del av de 230 soldaterna blev satta på ett annat fartyg.
23/9
Fram på eftermiddagen hissades segel. Man seglade utan lots, då ingen sådan fanns att tillgå. Ombord var, förutom besättningen, militärbefälhavaren kapten Johan von Feilitzen, brigadläkaren Hans Christoffer Kewenter samt 163 livgrenadjärer från Västmanlands regemente bestående av meniga och tolv officerare, underofficerare och underofficerskorpraler.
Ur von Feilitzens Journal:
" Mina kamerater voro: Captain J.C. Kuylenstjerna, fändricharne Hammarsköld och baron De Geér vid Svea gardie, fändrick Martin vid Götha gardie och doctor Kewenter."
Ankare fälldes vid Engesbergs redd, tillsammans med de övriga i den 11 fartyg starka eskadern. Dess chef var överste Anders Skjöldebrand.
Ur von Feilitzens journal: " Sjöcapitain hade nyss blifvit gift; dess hustru följt honom ut från Gefle och begaf sig nu landvägen hem i ett illstånd, som gorde åkningen på kjärra högst obeqväm. Hon hoppades dock återse sin man inom en månad och då först å rigta hans hus med arfvinge."
24/9
Vinden var västlig. Chefen för flottan gav kl 6 order om att segla.
Von Feilitzen: " Äntligen afsegla vi…Vinden blåste stark och god. Resan tycktes bli rolig, dock ej för camerater och manskap, vilka plågades av sjösjuka. "
25/ 9
Ur fartygsjournalen: " kl 9 förmiddagen pejlades öhrskjärs fyr på styrbords låring circa 2 mils distance…seglade sedan åt Åland däruti."
26/9
På förmiddagen siktades land. De främsta skeppen drejade bi för att invänta de aktersta. Vid kl 12 började en styv kuling blåsa från norr. Storseglen måste revas. Hela flottan seglade bidevind västvart. Stormen tilltog med kraftigt regn och inget av landkontakten tappades. Det blev omöjligt att komma upp och runda Örskär, så kursen lades om, och man gick ner öster om Gräsö. Barkassen som släpades förlorades i stormen utan någon möjlighet at bärga den.
Sanct Eric och ett annat fartyg kolliderade och sex man kastades över från det ena fartyget till det andra.
Ur journalen: " kl 6 om aftonen lyste upp något. Då wi fick sighte af understen som pejlades Wäst af circa ½ mils distan.
27/9
Ur journalen på fru Margaretha: "Wind continuerade med samma storm till den 27 om natten då han bedarrade med wackert wäder. Då wi wid dagningen stod under land emellan grisslehamnen och Arholma. Signal gafs från chefen att hålla af till honom som war längre i lää. Drog sig sedan westlig, då coursen sätes till ost ur skiärgård.kl 9 om aftonen fiks lots ombord wid måsesten, då wind skillnade. Sätte en båt samt at boxera, då wi kl 12 om natten ankrade wid Gåsesten ett stycke ifrån de andra fartygen."
28/9-29/9
Ankare lättas och man seglar in till den rätta redden. Vattenförrådet påfylles. Fartygssidans drevning måste kompletteras. Den skrymmande apoteksvagnen plockades ner och placerades i lastrummet, och en nyinköpt båt lades på däck.
Ur von Feilitzens journal:
"Alla tillfällen att få bref till hustrun iagtogos. Under seglingen i stormen hade vi förlorat vår barquass, hvarför jag i denna hamn för 15 rdr. Köpt en dugtig skjärkarlsbåt.
Överste Anders Skjöldbrand sände härifrån till Grisslehamn en rapport, som derifrån afgår till kungen på Åland med underdånig påminnelse, att vi vänta hans ordres."
30/9
Vinden är västlig. Kl 7 på morgonen ges signalen om att sätta segel. Kursen sattes på Åland.
Ur von Feilitzens journal:
" …En svart hund, man kallar Lasse, har följt compagnit från Norrge till Skåne och derifrån till Gefle, trogit delande alla de öden som ordres och contraordres tillskyndat oss. Denne är nu ombord, men befinner sig i storm siösjukast af alla.Han är derigenom väderspåman, ty då han idag är munter, gör man deraf goda slutsatser. En jämn, god vind tycks slutligen böra leda till ändamålet."
Ur journalen på Fru Margaretha: "
… Om aftonen hade Åland i sighte, då wind sprang mera nordlig med modererat väder, kryssades jemte de andra, hvarmed fortsatte till den 1 oktober."
1/10
Ur von Feilitzens journal:
" Vid vändningen med escadren hade alla öfrige fartygen vunnit ett stort fält tillbakars, när vi uti mindre gynnande vind icke förmådde med vår högst dåliga seglare att följa dem."
Ur journalen på Fru Margaretha:
"…Stod under Lökskär (Lökö nära Geta?)då en båt…kom utroende ett långt stycke från oss ifrån land, men som ingen säker signal ifrån honom kunde af oss observeras och wi icke wifste hvilkan det kunde vara och chefen jemte de andra icke wille inhämta honom kunde wi ej heller inwänta honom, men dar oakat hand hanlika wäll til oss under segling och rodd, och han kom kl 10 ombord. Sade sig vara svensk och befalte genast ladda canonerna, som skjedde, skjöts 3 skott att förmå de andra skeppen som var något förut at invänta honom, men de iställe fortsattade sin cours och seglade ifrån oss."
Ur von Feilitzens journal: "
…Somlige tillät sig den origtiga gissningen, att det synes som öfverbefälhavarn i conseill med sin bror blifvit öfvertalad att öka segel och undfly fienden, den han trott lossat de skott, vi skjöto. Sant är att escadern ökade segel och hastade ur vårt synområde. Vår pligt enligit inväntade vi den sedde barquassen, som var från skonerten Celeritas utsänd med förseglade ordres från konungen."
"En nu ökad blåst som gränsade till storm , gaf mig anledning tillsäga den med ordrena ankomne underofficeren, att med dess manskap gå om bord, njuta proviant af vårt ringa förråd och åtfölja oss till Gefle, emedan stormen, som var i tilltagande , icke gorde möjligt att på denna barquass återfärdas till Celeritas. Jag hade redan på skjeppscaptains tillfrågan, hvaråt coursen borde styras, svarat Gefle. Han frågade andra gången och feck samma svar. Vinden var god deråt, och uti inge annan hamn i nejden kunde vi säkert blifva försedde med våra förnödenheter af proviant m. m."
Den övriga flottiljen seglade till Öregrund.
Dagen för förlisningen
2/10
Ur von Feilitzens journal:
Det blef äntligen dager. Seglingen geck forceradt; alla segel måste tilsättas för att kunna ligga så nära upp mot vinden som möjligt. Skjeppscapitain yppade nu först att detta fartyg, som vi alla dagar erfarit vara illaseglande, äfven var gammalt, rutigt och beklagade sig deröfver med synbar oro. Snart röjde sig i alt sjöfolks ansigten villrådighet och ångest.
Ur H C Kewenters journal:
" om morgonen var full storm med tjocka och mörker…På f.m …föll lite snö, då det något ljusnade. Hela förmiddagen kunde wi icke upptäcka något segel el. någon landkänning; men middagstiden syntes i Wester en Spira el. ett Torn, som skjepparen förklarade wara Öregrunds båk, dit han styrde."
Ur von Feilitzens lournal:
"Å sjökortet upptäckte captain Kuylerstierna, att man gort falska bestick, och äntligen var sjelfva förtvifvlan i skjeppscaptains och styrmans ögon ett förebåd till det, som hände oss, då dessa med alla glädjens uttryck ropade från masttppen: Vi se Gefle spiror.
Efter en så lång tids segling utan att skjepparen viste, hvaråt han styrde, var denna uptäckt en ögonblecks glädje, som af honom närmare förklarades med några glas rödt vin och af sjöfolket med brännvinssupar. Vinden var nord. Gefle låg oss nordväst.
…Hela dagen hade de sjösjuka cameraterne licksom under den väntande faran blifvit bättre. Några stodo hela dagen i lovarts vanten, att der trygga sin bärgning i händelse af kantring.Jag stod i kajutadörren insvept i min kappa. Kölden var stark, och snöyra, som förmörkade luften, inträffade stundtals."
Förlisningen
Ur journalen på Fru Margaretha:
Kl 1 eftermiddagen passerade Eggegrund, wind drog sig efterhand nordlig, med ojemna kastbyar. Låg bidiwind åt Limön men kunde inte ligga yttre riskan förbi, swår sjögång med tjouk tilltagande luft. Skulle wände ostwardt, men för den hårda och ostadige wind samt af det som båten förorsakade hwilken wi släpa med oss ifrån Åland för svår tilltagande storm hwarför den icke kunde återkomma på lifbåten. Wägrade skeppet i vändningen. I ögonblicket refolverade wända förbi wind , men innan skeppet hunnit falla runt stötte det, hwarvid rodret som sönderslogs fartyget totaliten kl 3 eftermiddagen."
Ur von Feilitzens journal:
"…styrman ropade: Rodret är förbi – och inom 4 eller 5 sekunder törnade briggen mot klipporna emellan bränningarne, som så yrade, att man knapt kunde se hvarandra.
En salfva av rop från alt folket…Brakande af fartyget, som sprack midt itu och söndersplittrades, kapade masters fall öfver bord likt åskans skrällande, jämmer och nödskrik af dem, som under däck flöto i vattnet och blefvo klämde af stockar, timmer och bjelkar, dem den ena törn bräckte itu och den andra hopfogade och hvaremellan armar, ben och hufvuden krossades och sönderslets. Bränningarnes våldsamma instörtnng, som öfversköljde hela fartyget och kullkastade mig från mitt fäste vid louvards reling ned till lä."
Ur Kewenters journal:
"…Briggens styre förlorades genast, och wid första stöten Fartyget sedan gjorde mot klipporna förlorades strax hela botten el. undre delen af Briggen, så att Barlasten med halm och granris hvarpå mannskapet i botten af Fartyget war liggande, tillika med allt Mannskapet på undra laget, öfver 100 de man LifGrenadierer inom några secunder skjöljdes ut och omkommo i de tornhöga bränningarne. Den rysligaste syn i min lifstid!
Masterna afkappades med detsama – med fulla segel. Wid 5 el. 6 stöten tycktes det rutna skråfwet wara i 2 stycken"…" Skråfwet av Margareta sönderslogs nu mer och mer och den som icke spolades i och drunknade risquerade hwart ögonblick krossas emellan wrakstyckena.
Så blef skjepparens båda lårpipor sönderslagne och krossade sönder: Han drunknade.
Jag beslöt att om möjeligt på wrakstyckena koma i land, i synnerhet som stormen war östlig och Gefle Torn låg i Wester."
Kewenter band fast sig på en rufflucka och en planka och gav sig ut i vattnet:
" Jag hade på mig en kapprock av fint tätt kläde med 3 stora kragar – och på böljorna kastades dessa öfwer mitt hufwud hölt jag på att qwäfwas. Det war ganska swårt få kapprocken lös som likwäl lyckades mig- då jag lade den under bröstet emot plankan att något lindra de våldsamma stötar af böljorna.
Så…drifwande upptogs jag af några fiskare och fördes i deras stuga på Limön.---Kjölden var stark; Jag hade ännu medwetande, kunde likväl icke tala, hackade tänderna – munnen i stark blödning- och en frisk tand war lösslagen – förmodligen skiett därigenom att jag blifwthäftigt kastad med ansigtet mot fiskarebåten."
Den släpade barkassen från skonerten Celeritas lösgjordes, men mannarna ombord hade svårt att komma åt att undsätta andra då vrakspillror kom emellan barkassen och vraket. Barkassen var halv med vatten, men en livgrenadjär på vraket kastade ett ämbar ut till mannarna som då kunde ösa.
Båten som låg på däck och som hade köpts i Roslagen gjordes loss av Johan von Feilitzen och två grenadjärer, med sjöarna vände den med kölen uppåt.
Kapten von Feilitzen kastade sig bland vågorna och sköljdes upp på mesanpiken där han höll sig fast:
Von Feilitzen:
" Öfversköljd av varje våg och jämmerligen slagen af alla lösa större och mindre trästycken, hvilka med vågorna fördes uppå mig, och som ytterligare uppfordrade alla mina krafter för at fasthålla mig, var mitt hopp aldeles ute om frälsning, emedan jag ej ansåg mig så länge kunna uthärda i denna ställning, att någon utväg dertill af händelsen skulle erbjudas mig. Emellan ändan af piken och barquassen var nu blefvit 3 eller 4 alnars mellanrum, upfyllt af en mängd flytande lösa stycken af fartyget, som motade den att nalkas mig…
…Sjögången fortfor rysligt svår, och mina sista krafter voro nära att alldeles svika mg, under det jag sålunda satt åskådare af drunknande och olycklige, hvilka liksom jag, hvilade med yttersa gnistan af sitt hopp om lif eller död på ett sönderbrutet trädstycke, planka, mast, merskorg eller dylikt samt ropande hvarandra om hjälp."
Von Feilitzen drogs upp i barkassen av styrman Hillerström och kapten J.C. Kuylenstierna.
Von Feilitzen:
"Man vände och länsade förlig vind med hjelp av åror…Men än var vår bärgning icke säker. ..Sjelfva vraket hade på sället gifvit något lää. Äfvensom det omgivande skravlet hade något dämpat vågen, som nu blifvit större…Man öste med ämbar…Ett annat grund i vår väg hade vi så när påsatt, om ej J.C. Kuylerstierna fattat roddret..
Den underofficer ( styrman Norman) som var sänd från Celeritas, hade gort loss den i actern på briggen surrade jolln, deri han kastade sig, böd till att ro, men vågorne fyllde snart hans joll, som af vinden fördes åt samma lan som vi. Han skrek erbarmligen om hjelp. Man ansåg den omöjlig, och han omkom uti jolln, som dock icke sjönk djupare än att den öfversta af relingen stundom syntes."
I land
"Äntligen upphunno vi Limö, beläget blott omkring 2 000 alnar från kalkstensgrundet. Den fart, hvarmed sjögången förde oss, uppkastade barquassen på land, där den sönderslogs af de våldsamma vågorne.
Uti en närbelägen stuga förfogade jag mig. Folket voro åt kyrkan. Jag upsprängde dörrn, uptände eld, afklädde mig, och så snart mina krafter tilläto, begaf jag mig till stranden, der både omtalte officerens lik och jollen kastad på land. Uti likets fickor igenfans depecherna.
Några skjärkarlar framkommo; med deras båtar gorde de tvenne försök mot stormen att begifva sig till vraket för at rädda folket. Från andra stranden hade emedlertid flere båtar vågat sig ut, länsat undan förlig vind och derigenom bärgade många – alla officerarna, fändriken vid Svea garde baron De Geer undantagen, voro frälste. Baron De Geér hade på masten länge budit till att fasthålla sig och andra, å han stel af köld ( han hade aftagit sig sutouten) och magtlös nedföll och igenfans liflös, intrasslad i tågvirket….Sjöcapitain Martin hade från samma mast omkommit… Denne yttrade dagen förut så mycken glädje att få råka sin nygifta hustru i Gefle, hvilkens snara nedkomst gorde denna händelse än mer sorglig."
"Mot aftonen bedarrade vinden så, att många frälsades af båtar, som nu möjligen kunde genomskjära de minskade vågorna. Sjelfa vraket lossnade från första grundet och påflöt ett annat helt nära Limölandet, och här var det ställe, der de flästa mötte döden…. De ännu lefvande, som befunno sig på skjeppsvraket, skreko af alla krafter om hjelp. Deras olycka kunde dock icke vara betydligt större, än den vi på land kände, som saknade medel dertill.
…Kölden var så stark, att vattnpussar voro isfrusne. Man flyttade sig i en stuga af bättre beskaffenhet. -–Hela den dagen hade man inte förtärt det minsta. I sådan storm förmår man icke äta under segling i hafvet.Det blev slutligen möjligt att erhålla potatoes, hvarmed man för närvarande kl 11. På natten upfriskade de nyss bärgade lifvet.
3/10
Von Feilitzen:
"…En stor del af det lefvande manskapet hade varit oklädde, då skjeppsbrottet inträffade, och befunno sig nu nästan nakne. Sjelf haltande , sönderslagen å hela vänstra sidan från hufvud till fot och deröfver blefven blå samt dessutom högst illamående, blygdes jag nämna den smärta, jag deraf kände, vid åskådande af de lik, som dels böljorna låtit upflyta, och dels i land fördes på båtar.
Hvilka människjoruiner! Alla voro sönderslagne på ett eller annt vanställande sätt. Knapt kunde man igenkänna dem – en stor del voro krossade och stympade till armar och ben. En lifgrenadeurs kropp var uppkasad på strand alldeles hufvudlös…"
"Till arrangerandet af manskapets proviantering, avhämtning från stället, som är en mil belägit från Gefle, samt requisition och bestyr för inquartering, de dödas begrafvande etc. inreste jag till staden…Vid min ankomst till Engelsberg, derifrån jag färdades landsvägen, berättades mig, att man flere år väntat höra någon olycka hända briggen Margaretha, hvilken länge bräcklig och rutten blifvit af folket kallad Döden."
I Gefle
4/10
"Manskapet inquarterades".
5/10
"Mitt quarter förbyttes till rådman Elfstrand, gift med ett agtningsvärdt fruntimer, gamal bekant ordenssyster. Bequäma rum, godt värdfolk, som omsorgsfult för min hälsa visade den vänskapsfullaste soin, bidrog att återställa mig."
"-En dyrlejd och comode prästman utsändes att begrafva vid Limön."
Hans Kristoffer Kewenter:
"Rödsot och fältsjuka började wisa sig bland trupperna, som woro inqvarterade öfwer hela staden. Ehuru sjuk efter skjeppsbrottet måste jag åtaga mig organisera ett Militaire Sjukhus, som inom 14 dagar, utan penningar, war inrett i det stora Gefle Rådhus i skolan och i Buldans Fabriqven till 600 sängar och behöfdes ändå så stort; ty i Finland hade man tagit ett Ryskt Sjukhus och öfwerfört det sjuke såsom krigsfångar till Gefle. .."
"Den tiden hade man i Swergie icke sett något så rent, snyggt och så wäl organiserat Sjukhus…"
_ _ _
Striderna i Sverige
Efter ett uppehåll i striderna under vintern 1808-1809 förs striderna i Sverige. Umeå överlämnas till ryssarna den 22 mars 1809. Slaget vid Sävar utkämpas den 19 augusti 1809.
I augusti 1809 landsattes i Ratan en svensk armé som under ledning av general Gustaf von Wachtmeister skulle återta Umeå. Under framryckningen mötte svenskarna vid Sävar en rysk armé under befäl av den 32 årige generallöjtnanten N.M Kamenskij.
Den ryska armén var på march söderut när Kamenskij fick underrättelse om den svenska landsättningen i Ratan. De ryska trupperna fick order att vända norrut. Några av de förband som sattes in i striderna vid Sävar hade då i ilmarch tillryggalagt 80 km på 36 timmar.
Omkring 2000 ryssar och 1 200 svenska soldater fick sätta livet tillunder striderna den 19-20 augusti 1809. General von Wachtmeister bedömde efter åtta timmars strider att den svenska styrkan löpte risk att bli slagen. Han beordrade reträtt mot Ratan.
Svenskarna lyckades , med flottans hjälp och förstärkningar, stoppa ryssarnas framfart vid Ratan dagen efter och tvingar därmed ryssarna att dra sig norrut där de istället plundrar staden Piteå efter en strid med stadens regemente.
Detta blir Finska krigets sista strid.
De ryska styrkorna är bara tillfälligt hejdade men Sverige får ett förhandlingsläge. De ryska styrkorna anses ha kunnat erövra Stockholm om inte fred slutits i tid.
Slutet
Kriget fick mycket stora konsekvenser för Sverige. Kungen, Gustav IV Adolf avsattes och landsförvisades den 13 mars 1809. I freden i Fredrikshamn den17 september 1809 avträddes Finland till Ryssland och blev Storfurstendömet Finland.